Varför inte hemundervisning under pandemin?

Pandemin har synliggjort ett nytt relevant behov av hemundervisning för familjer där det finns vuxna eller släktingar i riskzonen. Det är en helt ny grupp föräldrar som vill kunna hemundervisa sina barn under pandemin, något som varit möjligt i många länder denna vår. Men Sverige är tyvärr brutalt isstadig i sin skolplikt, trots att skolplikten som bäst är en dåligt underbyggd ideologi utan vetenskapligt stöd. De föräldrar som trotsar skolplikten och istället följer sina föräldrainstinkter att skydda barn och familj hotas med vitesförelägganden på runda tal 100 000 kr samt erkänt rättsosäkra orosanmälaningar till socialtjänsten. Det är så sanslöst obarmhärtigt hanterat att det för tankarna till en president på andra sidan Atlanten.

Vi får ett mejl från en upprörd förälder som skriver: ”Denna pandemi har öppnat mina ögon. Detta är vansinne! Varför är vi så få, undrar jag…”

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige – ROHUS – har kämpat sedan 2008 att få hemundervisning godkänd i Sverige på samma sätt som i alla våra nordiska grannländer och i majoriteten av världens demokratier. Vi har skrivit till politiker, personligen träffat riksdagsmän, organiserat demonstrationer i Stockholm och utanför riksdagshuset. Hemundervisande familjer har tagit emot ett oräkneligt antal besök från media som gjort hemma-hos reportage både i Sverige och de familjer som flytt till något nordiskt grannland för att hemundervisa. Vi har deltagit i TV-debatter, nu senast i SVT Aktuellt för några månader sedan. Vi har överklagat dussintalet fall i domstol, flera ända till Högsta domstolen, varav några med professionell advokathjälp, och två stycken till Europadomstolen. Vi har skrivit ett utförligt remissvar till regeringen med hänvisning till kunskapsläget gällande hemundervisning och de internationella konventioner som Sverige har skrivit på. Slutligen har vi talat personligen med två utbildningsministrar, Jan Björklund och Gustav Fridolin. Det har alltså gjorts åtskilligt sedan Jan Björklund aviserade en skärpning av lagen om ”att fullgöra skolplikten på annat sätt” vilket resulterade i 24 kapitlet 23-24 paragrafen i den skollag som gällt sedan 2011, men tyvärr för döva öron.

Vi inser att det politiska motståndet sitter djupare än bara mot hemundervisning. En majoritet av svenska politiker verkar rädda för familjer. De förefaller se föräldrar som något ont som barnen måste skyddas ifrån. Istället ska svenska barn få omsorg av den förment goda staten. Här ingår även förskola från ett års ålder. Den som läser statistiken över psykisk ohälsa hos unga och resultaten i skolan, ser att statens fostran alltför ofta misslyckats.

Ett annat uttryck för denna fientlighet mot familjer är den sociallagstiftning som i kombination med otillräckligt utbildade socialsekreterare och undermåliga utredningar gjort det möjligt för socialtjänsten att omhänderta i princip vilket barn man vill. Denna brist har påtalats i decennier av svenska experter i media och journalister i TVs samhällsprogram. Därmed inte sagt att alla socialsekreterare gör felaktiga utredningar, bara att familjer saknar lagskydd mot undermåliga utredningar. En inkompetent socialsekreterare kan helt lagligt förgöra en familj, och sätta skräck i många andra.

Under pandemin har läget försämrats, samtidigt som bilden av skolplikten blivit tydligare. Skolplikten har blivit en religion som skyddas oavsett forskning, oavsett de internationella konventioner som Sverige skrivit på, oavsett hur barnen som går i skolan mår, och, under pandemin, oavsett vilka smittorisker till nära anhöriga den kan medföra när barnen tvingas till skolan. De familjer som valt att hålla hemma sina barn av oro för Covid-19 hotas med samtal med rektor och därefter viten och anmälningar till socialtjänsten. En rektor har svarat i media att hen förstår föräldrarnas oro men att skolplikten gäller. Den ifrågasatta skolplikten, som Sverige dessutom är rätt ensam om i världen, väger alltså tyngre än en högst berättigad oro för ett virus som kan leda till stora lidanden och även död, i synnerhet för personer i riskzonen, vilket kan inkludera såväl föräldrar som släktingar. Men kanske värst av allt: Barnen får budskapet att föräldrarna är maktlösa att hantera sin egen oro därför att någon utomstående makt kallad ”samhället” eller ”staten” har beslutat över föräldrarna i en fråga som rimligtvis måste fattas av föräldrarna utifrån den individuella familjens situation. Detta skapar en osäkerhet om föräldraskapet är det inte är konstigt att många svenska föräldrar ropar efter ”manualen”. Många föräldrar idag vet inte ens vad som tagits ifrån dem; de föräldrainstinkter som tidigare gick i arv från generation till generation.

Händelserna runt George Floyds död i USA sätter ytterligareobarmhärtigt ljus på hur välmenande svenska föräldrar behandlas, inte minst vid hemundervisning. En välbeställd afroamerikan berättar i en artikel hur han alltid får ångest när han ser polisbilens blåljus i backspegeln. Kommer han att bli stoppad? Riskerar han ett brutalt gripande eller misshandel utan orsak eller skuld, bara för han är svart?

Tyvärr dyker ett liknande svenskt scenario upp när hemundervisande föräldrar får ett vitesföreläggande på ett mer eller mindre astronomiska belopp, alternativt en orosanmälan på ens barn av socialtjänsten. Kommer man i det senare fallet att mötas av en klok och mogen socialsekreterare? Eller kommer man att mötas av en tjänsteman driven av inre demoner med en nedbrytande utredning som följd och risken att förlora sitt barn? Svensk socialtjänst har kritiserats i decennier för undermåliga utredningar i otaliga samhällsprogram – utan åtgärder.

Men liksom hos amerikansk polis har detta fram till idag tyst accepterats. Vi i ROHUS har personligen mött föräldrar som råkat ut för ”dödsstraffet light”, som en advokat benämnt omhändertaganden. Föräldrar som har fått sitt barn omhändertaget, bortadopterat och aldrig träffat det igen på många år. Men även ett saftigt vite på tiotusentals kronor med indrivning av kronofogden är fullt tillräckligt för att krossa en familj.

Sverige behöver ett George Floyd-ögonblick för att en förändring ska ske. Något behöver hända som får föräldrar, far- och morföräldrar, men även en del skolpersonal att gå ut på gatorna och i sociala medier kräva en familjepolitik som respekterar det faktum att föräldrar är ett barns bästa chans att växa till sin fulla mänskliga potential. Att ett fåtal föräldrar inte klarar detta förändrar inget i sak för det stora flertalet föräldrar. Åtskilliga inom skolan är idag väl medvetna om att de inte kan göra sitt jobb utan någorlunda fungerande familjer. Tyvärr vågar de ännu sällan knysta i debatten – vilket nog säger mer om debatten än om svenska lärare. Demonstrationerna kommer att kräva hemvårdsstöd av finsk modell, läroplikt av nordisk modell och en djupgående översyn av socialtjänsten av liknande den som det amerikanska polisväsendet genomgår idag.

I egenskap av svensk demokratisk ideell organisation är ROHUS redo att konstruktivt resonera om de förändringar som behövs. Men fram tills dess tvingas ROHUS säga till förtvivlade föräldrar att det enklaste sättet för svenska familjer att hemundervisa är att gå i exil och flytta från Sverige. Det är inget enkelt sätt, men tyvärr dock det enklaste idag.

ROHUS styrelse

– – – – – – – – – – – –

Hemundervisning under pandemin i media:

11 maj 2020 – ”Att skydda sin familj bör inte vara olagligt”

7 maj 2020 – När blev det olagligt att skydda sin familj? / Illegal to protect your family in sweden?

26 april 2020 – Ia håller barnen hemma – riskerar att anmälas

22 april 2020 – Kommuner hotar anmäla föräldrar som håller barn hemma – ”Lever i skräck”

22 april 2020 – Håller barnen hemma från skolan: ”Många skräckslagna för covid-19”

20 april 2020 – Mamma håller barnen hemma av oro för coronasmittan – hänvisar till statsministern

 

Svensk hemundervisning – starkare än någonsin

Vi fick frågan i ett mejl nyligen; Finns ROHUS fortfarande? Visst, det är en relevant fråga. Om man tittar på uppdateringen av ROHUS hemsida de sista åren kan man få intrycket att svensk hemundervisning somnat in under trycket av den nya skollagen. Inget kunde vara mer fel, men – och det är ett stort men – svensk hemundervisning har gått i exil. Fyra av fem ordinarie ledamöter i ROHUS styrelse har flytt till Finland, England och USA, alla länder som tillåter hemundervisning. Och många andra svenska familjer har också valt att lämna Sverige.

En ny företeelse är familjer med barn i förskoleåldern som lämnar Sverige i förebyggande syfte. De har redan bestämt sig att hemundervisa sina barn och passar på att lämna landet när barnen är små och det är lättare att byta miljö. De som flyttar till Finland upptäcker dessutom att där finns ett okontroversiellt hemvårdsstöd på 3000-5000 kr i månaden för föräldrar som inte använder förskola. Enbart på finska Åland finns nu 25 familjer som lämnat Sverige för att kunna hemundervisa. ROHUS verksamhet har i hög grad bestått i att informera presumtiva svenska skolflyktingar – en benämning som uppstått i finlandssvensk folkmun.

Vi hemundervisande föräldrar som gick i exil för några år sedan har nu ytterligare några års praktisk erfarenhet av hemundervisning. Men nu slipper vi de lika regelbundna som obehagliga breven från den svenska kommunen, hoten om viten, krav om viten från kronofogden och orosanmälningar till socialtjänsten. Både åren och friheten har befäst våra goda erfarenheter av hemundervisning. Man beklagar verkligen att Sverige går miste om dessa värdefulla pedagogiska erfarenheter. Christian Beck, professor i pedagogik vid Oslo universitet, sa vid en konferens om hemundervisning i januari 2014 att ”de norska hemundervisarna är förtrupperna i utvecklingen av det norska skolsystemet”. Det kan låta hårresande men är egentligen rätt självklart.

Den moderna hemundervisningen som vuxit fram sedan 1970-talet, och gått fram med stormsteg i internetåldern, är den största pedagogiska innovationen av skolväsendet sedan dess början i mitten av 1800-talet. Forskningen på hemundervisning visar på minst lika goda resultat, både akademiskt och socialt, som skola, och en läsförståelse som är väsentligt bättre.

Vi är alla eniga om att utmaningarna i skolmiljön kräver en kunnig, kompetent och erfaren lärare. Frågan som då måste ställas är: Vad är det i hemmiljön som gör att en pedagogiskt oskolad förälder kan lyckas lika bra med sitt barn i hemmiljö som en certifierad lärare gör i skolmiljö? Svaret på den frågan borde kunna ge en helt ny förståelse av hur barn lär och utvecklas, en kunskap som dagens svenska skola med sina utmaningar säkert kunde dra stor nytta av. Psykologin har redan besvarat frågan med begreppet lärbarhet och genom en ny förståelse av social utveckling. Dessa insikter kan väsentligt bidra till att förbättra dagens skola. Men regeringen har så att säga förbjudit ”laboratoriet” och tvingat det i exil.

Rimligtvis kan man inte med någon seriositet delta i dagens skoldebatt utan kunskap om den moderna hemundervisningen och forskningen runt den – det går inte att undvika den största pedagogiska innovationen på 150 år och de erfarenheter som vuxit fram ur den.

Mot bakgrund av dagens kunskap är förbudet mot hemundervisning i Sverige ungefär lika klokt som att för hundra år sedan förbjuda ellok på järnvägen med motiveringen att regeringen beslutat ha diesellok. Ännu mer pinsamt är att Sverige är tämligen ensamt om detta förbud i den demokratiska världen. Man har en stilla undran: Varför gör Sverige på detta viset?

Vi låter frågan gå vidare till utbildningsministern.

Medan vi väntar på svaret så kommer svensk hemundervisning att fortsätta växa utomlands och leva som aldrig förr, när fler och fler svenska familjer blir svenska skolflyktingar.

DSC_0040_mod