Svensk hemundervisning – starkare än någonsin

Vi fick frågan i ett mejl nyligen; Finns ROHUS fortfarande? Visst, det är en relevant fråga. Om man tittar på uppdateringen av ROHUS hemsida de sista åren kan man få intrycket att svensk hemundervisning somnat in under trycket av den nya skollagen. Inget kunde vara mer fel, men – och det är ett stort men – svensk hemundervisning har gått i exil. Fyra av fem ordinarie ledamöter i ROHUS styrelse har flytt till Finland, England och USA, alla länder som tillåter hemundervisning. Och många andra svenska familjer har också valt att lämna Sverige.

En ny företeelse är familjer med barn i förskoleåldern som lämnar Sverige i förebyggande syfte. De har redan bestämt sig att hemundervisa sina barn och passar på att lämna landet när barnen är små och det är lättare att byta miljö. De som flyttar till Finland upptäcker dessutom att där finns ett okontroversiellt hemvårdsstöd på 3000-5000 kr i månaden för föräldrar som inte använder förskola. Enbart på finska Åland finns nu 25 familjer som lämnat Sverige för att kunna hemundervisa. ROHUS verksamhet har i hög grad bestått i att informera presumtiva svenska skolflyktingar – en benämning som uppstått i finlandssvensk folkmun.

Vi hemundervisande föräldrar som gick i exil för några år sedan har nu ytterligare några års praktisk erfarenhet av hemundervisning. Men nu slipper vi de lika regelbundna som obehagliga breven från den svenska kommunen, hoten om viten, krav om viten från kronofogden och orosanmälningar till socialtjänsten. Både åren och friheten har befäst våra goda erfarenheter av hemundervisning. Man beklagar verkligen att Sverige går miste om dessa värdefulla pedagogiska erfarenheter. Christian Beck, professor i pedagogik vid Oslo universitet, sa vid en konferens om hemundervisning i januari 2014 att ”de norska hemundervisarna är förtrupperna i utvecklingen av det norska skolsystemet”. Det kan låta hårresande men är egentligen rätt självklart.

Den moderna hemundervisningen som vuxit fram sedan 1970-talet, och gått fram med stormsteg i internetåldern, är den största pedagogiska innovationen av skolväsendet sedan dess början i mitten av 1800-talet. Forskningen på hemundervisning visar på minst lika goda resultat, både akademiskt och socialt, som skola, och en läsförståelse som är väsentligt bättre.

Vi är alla eniga om att utmaningarna i skolmiljön kräver en kunnig, kompetent och erfaren lärare. Frågan som då måste ställas är: Vad är det i hemmiljön som gör att en pedagogiskt oskolad förälder kan lyckas lika bra med sitt barn i hemmiljö som en certifierad lärare gör i skolmiljö? Svaret på den frågan borde kunna ge en helt ny förståelse av hur barn lär och utvecklas, en kunskap som dagens svenska skola med sina utmaningar säkert kunde dra stor nytta av. Psykologin har redan besvarat frågan med begreppet lärbarhet och genom en ny förståelse av social utveckling. Dessa insikter kan väsentligt bidra till att förbättra dagens skola. Men regeringen har så att säga förbjudit ”laboratoriet” och tvingat det i exil.

Rimligtvis kan man inte med någon seriositet delta i dagens skoldebatt utan kunskap om den moderna hemundervisningen och forskningen runt den – det går inte att undvika den största pedagogiska innovationen på 150 år och de erfarenheter som vuxit fram ur den.

Mot bakgrund av dagens kunskap är förbudet mot hemundervisning i Sverige ungefär lika klokt som att för hundra år sedan förbjuda ellok på järnvägen med motiveringen att regeringen beslutat ha diesellok. Ännu mer pinsamt är att Sverige är tämligen ensamt om detta förbud i den demokratiska världen. Man har en stilla undran: Varför gör Sverige på detta viset?

Vi låter frågan gå vidare till utbildningsministern.

Medan vi väntar på svaret så kommer svensk hemundervisning att fortsätta växa utomlands och leva som aldrig förr, när fler och fler svenska familjer blir svenska skolflyktingar.

DSC_0040_mod

Skäl att ”godkänna” hemundervisning

ROHUS fick nyligen ett mejl om vilka skäl svenska kommuner ansett vara som godtagbara för hemundervisning. Kunde vissa skäl göra det lättare att få en kommun att godkänna en ansökan om hemundervisning? Detta i ljuset av att vi förut hade en generösare lagstiftning, innan den skärptes i samband med den nya skollagen 2011.

Tyvärr kunde vi inget konkret svara. Det fanns inga allmängiltiga skäl som lett till godkännande ens innan den nya skollagen. Tvärtom verkar tillstånden inte ha så mycket med lagen att göra utan mer med kommunala tjänstemäns och politikers personliga åsikter. Rättsröta? Ja, visst. Den nya lagens krav på ”synnerliga skäl” har i praktiken helt stoppat alla tillstånd för hemundervisning. Men är det rätt?

De flesta demokratier erkänner den s.k. naturrätten, alltså att ingen stat kan inskränka de rättigheter som människor hade innan staten fanns. Att vara ansvarig för sina barns fostran och utbildning är en sådan rätt. Tyvärr erkänner inte svensk lagstiftning naturrätten, utan anser att staten kan lagstifta om i princip vad den vill, exempelvis att förbjuda hemundervisning. Fast inte riktigt. Europakonventionen är svensk lag och har ställning som en kvasikonstitution, dvs står över andra lagar. Europakonventionen erkänner att barnens utbildning ska respektera föräldrarnas filosofiska och religiösa övertygelse. Hemundervisning är en fråga om pedagogisk filosofi.

Följaktligen bör kommuner som får en ansökan om hemundervisning på sitt bord fråga sig vilken tolkning av Europakonventionen man vill följa. Utbildningsdepartements, som säger att svensk skola är så perfekt och fullständigt objektiv att inte tillstånd för hemundervisning behövs, eller en mer rimlig hållning som säger uppfattningen om verkligheten alltid är subjektiv och att hemundervisning förvisso är en alternativ pedagogisk filosofi som skola aldrig kan erbjuda.

Hur ska en kommuns politiska nämnd ställa sig till en ansökan om hemundervisning? Vill man positionera sin kommun såsom att följa mänskliga rättigheter är det enkelt. Europakonventionen är ett i högsta grad synnerligt skäl, och fler andra människorättskonventioner säger samma sak, se Berlindeklarationen. Finns inget som starkt talar emot så ge tillstånd och gör det så lätt för familjen som möjligt. Erbjud till exempel böcker om de vill det. Kräv inte att barnen följer exakt samma mönster som barnen i skolan följer. Hemundervisning fungerar på ett annat sätt, men uppnår typiskt sett minst lika bra resultat, både akademiskt och socialt. Uppföljning kan ske på många olika sätt. Till exempel kan barnen visa några av de projekt de jobbat med i en s k portfolio. Det räcker om det sker någon eller ett par gånger per år.

Det går alltså att med fullständigt gott samvete ge tillstånd för hemundervisning under insyn från ansvarig skola. Mänskliga rättigheter är ett synnerligt skäl.

Fler familjer som flyttar utomlands

Det är inte alla familjer som vill kämpa mot kommuner och myndigheter. Istället flyttar de utomlands. Cecilia Forss (m) i Uppsala tycker vi ska vara tacksamma att vi lever i ett land som vi kan lämna om vi inte är ”tillfreds med lagstiftningen.”

Vi i Rohus tycker det är anmärkningsvärt att politiker uttrycker sig på det viset. Ska inte Sverige vara ett land som låter familjer avgöra vilken utbildning är bäst för deras barn? Det är inte värdigt ett land som kallar sig fritt.

Ibland får vi mejl från familjer som berättar att de flyttat utomlands. Det finns nämligen ingen som registrerar hemundervisare i Sverige – på gott och ont. I Storbritannien kämpade hemundervisare nyligen mot registrering, eftersom de såg det som ett intrång i deras privatliv, och som ett första steg mot fler kontroller av deras liv. De vann.

Någonstans borde det dock skrivas – så vi skriver det här. Alldeles nyss har ytterligare en familj lämnat Sverige i exil för att hemundervisa sina två barn.