Vi fick frågan i ett mejl nyligen; Finns ROHUS fortfarande? Visst, det är en relevant fråga. Om man tittar på uppdateringen av ROHUS hemsida de sista åren kan man få intrycket att svensk hemundervisning somnat in under trycket av den nya skollagen. Inget kunde vara mer fel, men – och det är ett stort men – svensk hemundervisning har gått i exil. Fyra av fem ordinarie ledamöter i ROHUS styrelse har flytt till Finland, England och USA, alla länder som tillåter hemundervisning. Och många andra svenska familjer har också valt att lämna Sverige.
En ny företeelse är familjer med barn i förskoleåldern som lämnar Sverige i förebyggande syfte. De har redan bestämt sig att hemundervisa sina barn och passar på att lämna landet när barnen är små och det är lättare att byta miljö. De som flyttar till Finland upptäcker dessutom att där finns ett okontroversiellt hemvårdsstöd på 3000-5000 kr i månaden för föräldrar som inte använder förskola. Enbart på finska Åland finns nu 25 familjer som lämnat Sverige för att kunna hemundervisa. ROHUS verksamhet har i hög grad bestått i att informera presumtiva svenska skolflyktingar – en benämning som uppstått i finlandssvensk folkmun.
Vi hemundervisande föräldrar som gick i exil för några år sedan har nu ytterligare några års praktisk erfarenhet av hemundervisning. Men nu slipper vi de lika regelbundna som obehagliga breven från den svenska kommunen, hoten om viten, krav om viten från kronofogden och orosanmälningar till socialtjänsten. Både åren och friheten har befäst våra goda erfarenheter av hemundervisning. Man beklagar verkligen att Sverige går miste om dessa värdefulla pedagogiska erfarenheter. Christian Beck, professor i pedagogik vid Oslo universitet, sa vid en konferens om hemundervisning i januari 2014 att ”de norska hemundervisarna är förtrupperna i utvecklingen av det norska skolsystemet”. Det kan låta hårresande men är egentligen rätt självklart.
Den moderna hemundervisningen som vuxit fram sedan 1970-talet, och gått fram med stormsteg i internetåldern, är den största pedagogiska innovationen av skolväsendet sedan dess början i mitten av 1800-talet. Forskningen på hemundervisning visar på minst lika goda resultat, både akademiskt och socialt, som skola, och en läsförståelse som är väsentligt bättre.
Vi är alla eniga om att utmaningarna i skolmiljön kräver en kunnig, kompetent och erfaren lärare. Frågan som då måste ställas är: Vad är det i hemmiljön som gör att en pedagogiskt oskolad förälder kan lyckas lika bra med sitt barn i hemmiljö som en certifierad lärare gör i skolmiljö? Svaret på den frågan borde kunna ge en helt ny förståelse av hur barn lär och utvecklas, en kunskap som dagens svenska skola med sina utmaningar säkert kunde dra stor nytta av. Psykologin har redan besvarat frågan med begreppet lärbarhet och genom en ny förståelse av social utveckling. Dessa insikter kan väsentligt bidra till att förbättra dagens skola. Men regeringen har så att säga förbjudit ”laboratoriet” och tvingat det i exil.
Rimligtvis kan man inte med någon seriositet delta i dagens skoldebatt utan kunskap om den moderna hemundervisningen och forskningen runt den – det går inte att undvika den största pedagogiska innovationen på 150 år och de erfarenheter som vuxit fram ur den.
Mot bakgrund av dagens kunskap är förbudet mot hemundervisning i Sverige ungefär lika klokt som att för hundra år sedan förbjuda ellok på järnvägen med motiveringen att regeringen beslutat ha diesellok. Ännu mer pinsamt är att Sverige är tämligen ensamt om detta förbud i den demokratiska världen. Man har en stilla undran: Varför gör Sverige på detta viset?
Vi låter frågan gå vidare till utbildningsministern.
Medan vi väntar på svaret så kommer svensk hemundervisning att fortsätta växa utomlands och leva som aldrig förr, när fler och fler svenska familjer blir svenska skolflyktingar.
rohusblog 