Hemundervisning är inte att hålla undan barnen

Ellinor Petersen

När man hör talas om hemundervisning i Sverige brukar det oftast vara i ett negativt ljus. Anledningen till detta är enkel: alla som försöker ta ansvar för sina barns utbildning på annat sätt än att skicka dem till en skola i Sverige blir motarbetade på alla sätt. Alla föräldrar som vill ta eget ansvar för sina barns utbildning blir ”i princip” nekade ansökningar att bedriva utbildning på annat sätt, och om de skulle våga göra det ändå, får de viteshot eller besök eller påringningar av socialtjänsten. Det är deras standardhantering av familjer som vågar göra något annorlunda, för sina barns skull.

Alla laglydiga familjer i Sverige som vill ta ansvar för sina barns utbildning ser detta, och om de orkar är det många som tar steget och flyttar utomlands, där man kan göra detta utan trakasserier från myndigheterna.

Min familj har nu bott i USA i sju års tid…

Visa originalinlägg 268 fler ord

Varför inte hemundervisning under pandemin?

Pandemin har synliggjort ett nytt relevant behov av hemundervisning för familjer där det finns vuxna eller släktingar i riskzonen. Det är en helt ny grupp föräldrar som vill kunna hemundervisa sina barn under pandemin, något som varit möjligt i många länder denna vår. Men Sverige är tyvärr brutalt isstadig i sin skolplikt, trots att skolplikten som bäst är en dåligt underbyggd ideologi utan vetenskapligt stöd. De föräldrar som trotsar skolplikten och istället följer sina föräldrainstinkter att skydda barn och familj hotas med vitesförelägganden på runda tal 100 000 kr samt erkänt rättsosäkra orosanmälaningar till socialtjänsten. Det är så sanslöst obarmhärtigt hanterat att det för tankarna till en president på andra sidan Atlanten.

Vi får ett mejl från en upprörd förälder som skriver: ”Denna pandemi har öppnat mina ögon. Detta är vansinne! Varför är vi så få, undrar jag…”

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige – ROHUS – har kämpat sedan 2008 att få hemundervisning godkänd i Sverige på samma sätt som i alla våra nordiska grannländer och i majoriteten av världens demokratier. Vi har skrivit till politiker, personligen träffat riksdagsmän, organiserat demonstrationer i Stockholm och utanför riksdagshuset. Hemundervisande familjer har tagit emot ett oräkneligt antal besök från media som gjort hemma-hos reportage både i Sverige och de familjer som flytt till något nordiskt grannland för att hemundervisa. Vi har deltagit i TV-debatter, nu senast i SVT Aktuellt för några månader sedan. Vi har överklagat dussintalet fall i domstol, flera ända till Högsta domstolen, varav några med professionell advokathjälp, och två stycken till Europadomstolen. Vi har skrivit ett utförligt remissvar till regeringen med hänvisning till kunskapsläget gällande hemundervisning och de internationella konventioner som Sverige har skrivit på. Slutligen har vi talat personligen med två utbildningsministrar, Jan Björklund och Gustav Fridolin. Det har alltså gjorts åtskilligt sedan Jan Björklund aviserade en skärpning av lagen om ”att fullgöra skolplikten på annat sätt” vilket resulterade i 24 kapitlet 23-24 paragrafen i den skollag som gällt sedan 2011, men tyvärr för döva öron.

Vi inser att det politiska motståndet sitter djupare än bara mot hemundervisning. En majoritet av svenska politiker verkar rädda för familjer. De förefaller se föräldrar som något ont som barnen måste skyddas ifrån. Istället ska svenska barn få omsorg av den förment goda staten. Här ingår även förskola från ett års ålder. Den som läser statistiken över psykisk ohälsa hos unga och resultaten i skolan, ser att statens fostran alltför ofta misslyckats.

Ett annat uttryck för denna fientlighet mot familjer är den sociallagstiftning som i kombination med otillräckligt utbildade socialsekreterare och undermåliga utredningar gjort det möjligt för socialtjänsten att omhänderta i princip vilket barn man vill. Denna brist har påtalats i decennier av svenska experter i media och journalister i TVs samhällsprogram. Därmed inte sagt att alla socialsekreterare gör felaktiga utredningar, bara att familjer saknar lagskydd mot undermåliga utredningar. En inkompetent socialsekreterare kan helt lagligt förgöra en familj, och sätta skräck i många andra.

Under pandemin har läget försämrats, samtidigt som bilden av skolplikten blivit tydligare. Skolplikten har blivit en religion som skyddas oavsett forskning, oavsett de internationella konventioner som Sverige skrivit på, oavsett hur barnen som går i skolan mår, och, under pandemin, oavsett vilka smittorisker till nära anhöriga den kan medföra när barnen tvingas till skolan. De familjer som valt att hålla hemma sina barn av oro för Covid-19 hotas med samtal med rektor och därefter viten och anmälningar till socialtjänsten. En rektor har svarat i media att hen förstår föräldrarnas oro men att skolplikten gäller. Den ifrågasatta skolplikten, som Sverige dessutom är rätt ensam om i världen, väger alltså tyngre än en högst berättigad oro för ett virus som kan leda till stora lidanden och även död, i synnerhet för personer i riskzonen, vilket kan inkludera såväl föräldrar som släktingar. Men kanske värst av allt: Barnen får budskapet att föräldrarna är maktlösa att hantera sin egen oro därför att någon utomstående makt kallad ”samhället” eller ”staten” har beslutat över föräldrarna i en fråga som rimligtvis måste fattas av föräldrarna utifrån den individuella familjens situation. Detta skapar en osäkerhet om föräldraskapet är det inte är konstigt att många svenska föräldrar ropar efter ”manualen”. Många föräldrar idag vet inte ens vad som tagits ifrån dem; de föräldrainstinkter som tidigare gick i arv från generation till generation.

Händelserna runt George Floyds död i USA sätter ytterligareobarmhärtigt ljus på hur välmenande svenska föräldrar behandlas, inte minst vid hemundervisning. En välbeställd afroamerikan berättar i en artikel hur han alltid får ångest när han ser polisbilens blåljus i backspegeln. Kommer han att bli stoppad? Riskerar han ett brutalt gripande eller misshandel utan orsak eller skuld, bara för han är svart?

Tyvärr dyker ett liknande svenskt scenario upp när hemundervisande föräldrar får ett vitesföreläggande på ett mer eller mindre astronomiska belopp, alternativt en orosanmälan på ens barn av socialtjänsten. Kommer man i det senare fallet att mötas av en klok och mogen socialsekreterare? Eller kommer man att mötas av en tjänsteman driven av inre demoner med en nedbrytande utredning som följd och risken att förlora sitt barn? Svensk socialtjänst har kritiserats i decennier för undermåliga utredningar i otaliga samhällsprogram – utan åtgärder.

Men liksom hos amerikansk polis har detta fram till idag tyst accepterats. Vi i ROHUS har personligen mött föräldrar som råkat ut för ”dödsstraffet light”, som en advokat benämnt omhändertaganden. Föräldrar som har fått sitt barn omhändertaget, bortadopterat och aldrig träffat det igen på många år. Men även ett saftigt vite på tiotusentals kronor med indrivning av kronofogden är fullt tillräckligt för att krossa en familj.

Sverige behöver ett George Floyd-ögonblick för att en förändring ska ske. Något behöver hända som får föräldrar, far- och morföräldrar, men även en del skolpersonal att gå ut på gatorna och i sociala medier kräva en familjepolitik som respekterar det faktum att föräldrar är ett barns bästa chans att växa till sin fulla mänskliga potential. Att ett fåtal föräldrar inte klarar detta förändrar inget i sak för det stora flertalet föräldrar. Åtskilliga inom skolan är idag väl medvetna om att de inte kan göra sitt jobb utan någorlunda fungerande familjer. Tyvärr vågar de ännu sällan knysta i debatten – vilket nog säger mer om debatten än om svenska lärare. Demonstrationerna kommer att kräva hemvårdsstöd av finsk modell, läroplikt av nordisk modell och en djupgående översyn av socialtjänsten av liknande den som det amerikanska polisväsendet genomgår idag.

I egenskap av svensk demokratisk ideell organisation är ROHUS redo att konstruktivt resonera om de förändringar som behövs. Men fram tills dess tvingas ROHUS säga till förtvivlade föräldrar att det enklaste sättet för svenska familjer att hemundervisa är att gå i exil och flytta från Sverige. Det är inget enkelt sätt, men tyvärr dock det enklaste idag.

ROHUS styrelse

– – – – – – – – – – – –

Hemundervisning under pandemin i media:

11 maj 2020 – ”Att skydda sin familj bör inte vara olagligt”

7 maj 2020 – När blev det olagligt att skydda sin familj? / Illegal to protect your family in sweden?

26 april 2020 – Ia håller barnen hemma – riskerar att anmälas

22 april 2020 – Kommuner hotar anmäla föräldrar som håller barn hemma – ”Lever i skräck”

22 april 2020 – Håller barnen hemma från skolan: ”Många skräckslagna för covid-19”

20 april 2020 – Mamma håller barnen hemma av oro för coronasmittan – hänvisar till statsministern

 

Svensk hemundervisning – starkare än någonsin

Vi fick frågan i ett mejl nyligen; Finns ROHUS fortfarande? Visst, det är en relevant fråga. Om man tittar på uppdateringen av ROHUS hemsida de sista åren kan man få intrycket att svensk hemundervisning somnat in under trycket av den nya skollagen. Inget kunde vara mer fel, men – och det är ett stort men – svensk hemundervisning har gått i exil. Fyra av fem ordinarie ledamöter i ROHUS styrelse har flytt till Finland, England och USA, alla länder som tillåter hemundervisning. Och många andra svenska familjer har också valt att lämna Sverige.

En ny företeelse är familjer med barn i förskoleåldern som lämnar Sverige i förebyggande syfte. De har redan bestämt sig att hemundervisa sina barn och passar på att lämna landet när barnen är små och det är lättare att byta miljö. De som flyttar till Finland upptäcker dessutom att där finns ett okontroversiellt hemvårdsstöd på 3000-5000 kr i månaden för föräldrar som inte använder förskola. Enbart på finska Åland finns nu 25 familjer som lämnat Sverige för att kunna hemundervisa. ROHUS verksamhet har i hög grad bestått i att informera presumtiva svenska skolflyktingar – en benämning som uppstått i finlandssvensk folkmun.

Vi hemundervisande föräldrar som gick i exil för några år sedan har nu ytterligare några års praktisk erfarenhet av hemundervisning. Men nu slipper vi de lika regelbundna som obehagliga breven från den svenska kommunen, hoten om viten, krav om viten från kronofogden och orosanmälningar till socialtjänsten. Både åren och friheten har befäst våra goda erfarenheter av hemundervisning. Man beklagar verkligen att Sverige går miste om dessa värdefulla pedagogiska erfarenheter. Christian Beck, professor i pedagogik vid Oslo universitet, sa vid en konferens om hemundervisning i januari 2014 att ”de norska hemundervisarna är förtrupperna i utvecklingen av det norska skolsystemet”. Det kan låta hårresande men är egentligen rätt självklart.

Den moderna hemundervisningen som vuxit fram sedan 1970-talet, och gått fram med stormsteg i internetåldern, är den största pedagogiska innovationen av skolväsendet sedan dess början i mitten av 1800-talet. Forskningen på hemundervisning visar på minst lika goda resultat, både akademiskt och socialt, som skola, och en läsförståelse som är väsentligt bättre.

Vi är alla eniga om att utmaningarna i skolmiljön kräver en kunnig, kompetent och erfaren lärare. Frågan som då måste ställas är: Vad är det i hemmiljön som gör att en pedagogiskt oskolad förälder kan lyckas lika bra med sitt barn i hemmiljö som en certifierad lärare gör i skolmiljö? Svaret på den frågan borde kunna ge en helt ny förståelse av hur barn lär och utvecklas, en kunskap som dagens svenska skola med sina utmaningar säkert kunde dra stor nytta av. Psykologin har redan besvarat frågan med begreppet lärbarhet och genom en ny förståelse av social utveckling. Dessa insikter kan väsentligt bidra till att förbättra dagens skola. Men regeringen har så att säga förbjudit ”laboratoriet” och tvingat det i exil.

Rimligtvis kan man inte med någon seriositet delta i dagens skoldebatt utan kunskap om den moderna hemundervisningen och forskningen runt den – det går inte att undvika den största pedagogiska innovationen på 150 år och de erfarenheter som vuxit fram ur den.

Mot bakgrund av dagens kunskap är förbudet mot hemundervisning i Sverige ungefär lika klokt som att för hundra år sedan förbjuda ellok på järnvägen med motiveringen att regeringen beslutat ha diesellok. Ännu mer pinsamt är att Sverige är tämligen ensamt om detta förbud i den demokratiska världen. Man har en stilla undran: Varför gör Sverige på detta viset?

Vi låter frågan gå vidare till utbildningsministern.

Medan vi väntar på svaret så kommer svensk hemundervisning att fortsätta växa utomlands och leva som aldrig förr, när fler och fler svenska familjer blir svenska skolflyktingar.

Vilka skäl är relevanta för att hemundervisa?

ROHUS har fått en fråga om vi stödjer vissa skäl för hemundervisning framför andra. Svaret är nej. ROHUS stödjer människorättskonventionernas position att det är föräldrarna som ska välja undervisning för barnen utefter sina övertygelser, inte statens utefter statens övertygelser.

FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och Europakonventionen betonar båda att undervisning är föräldrarnas ansvar. Europakonventionen förtydligar med att föräldrarnas filosofiska och religiösa övertygelse ska respekteras i barnens undervisning. Den nya skollagen hävdar att skolan ska vara ”allsidig och saklig” och att det därför inte behövs några andra valmöjligheter såsom hemundervisning. Men en ”allsidig och saklig skola” är en filosofisk orimlighet. Istället är det en filosofisk övertygelse, den svenska statens filosofiska övertygelse.

ROHUS är politiskt och religiöst obundet. Vi ger det stöd vi kan till alla föräldrar som vill hemundervisa, oavsett vilka filosofiska eller religiösa motiv de har enligt Europakonventionen och den dom i Europadomstolen som fastslog att ”…det ska vara en övertygelse som väcker respekt i ett demokratiskt samhälle”. Det finns hemundervisare med såväl religiösa som filosofiska och utbildningsfilosofiska skäl. Sverige har ett betydande människorättsligt problem när svensk skollag bara tillåter statens filosofiska grundsyn i svensk skola.

Svenska hemundervisare på Åland

Jenny Lantz, även medlem i Rohus styrelse, har berättat om sin familjs flytt till Åland i Home education magazine. Varje familj måste hitta det som passar dem. Rohus beklagar att det i Sverige förekommit alltför många kontroller, hot, och repressalier mot familjer som velat hemundervisa. Jenny skriver i sin artikel att de inte ville se sig som offer, att de valde något annat, hellre än att de kände sig tvingade att flytta. Men jo, hemundervisning var så viktigt att de var villiga att byta land för att kunna göra det på det sätt de vill.

Det är en växande undervisningsform. Fler och fler får upp ögonen för dess möjligheter. Familjer har större flexibilitet, till exempel måste man inte anpassa sig till skolans schema, med tidiga mornar och hämtningar och lämningar och all den struktur som för en del barn inte passar särskilt bra för deras inlärning. Jenny beskriver det som att de nu har möjligheten att leva livet som de verkligen tycker om det. Hon understryker att det är värt besväret.

Rohus hoppas att fler familjer i Sverige får upp ögonen för hur bra det kan vara för dem att välja hemundervisning. Vi hoppas naturligtvis också att det i framtiden inte ska betyda att de måste välja att flytta utomlands för att välja den livsstilen.

Skäl att ”godkänna” hemundervisning

ROHUS fick nyligen ett mejl om vilka skäl svenska kommuner ansett vara som godtagbara för hemundervisning. Kunde vissa skäl göra det lättare att få en kommun att godkänna en ansökan om hemundervisning? Detta i ljuset av att vi förut hade en generösare lagstiftning, innan den skärptes i samband med den nya skollagen 2011.

Tyvärr kunde vi inget konkret svara. Det fanns inga allmängiltiga skäl som lett till godkännande ens innan den nya skollagen. Tvärtom verkar tillstånden inte ha så mycket med lagen att göra utan mer med kommunala tjänstemäns och politikers personliga åsikter. Rättsröta? Ja, visst. Den nya lagens krav på ”synnerliga skäl” har i praktiken helt stoppat alla tillstånd för hemundervisning. Men är det rätt?

De flesta demokratier erkänner den s.k. naturrätten, alltså att ingen stat kan inskränka de rättigheter som människor hade innan staten fanns. Att vara ansvarig för sina barns fostran och utbildning är en sådan rätt. Tyvärr erkänner inte svensk lagstiftning naturrätten, utan anser att staten kan lagstifta om i princip vad den vill, exempelvis att förbjuda hemundervisning. Fast inte riktigt. Europakonventionen är svensk lag och har ställning som en kvasikonstitution, dvs står över andra lagar. Europakonventionen erkänner att barnens utbildning ska respektera föräldrarnas filosofiska och religiösa övertygelse. Hemundervisning är en fråga om pedagogisk filosofi.

Följaktligen bör kommuner som får en ansökan om hemundervisning på sitt bord fråga sig vilken tolkning av Europakonventionen man vill följa. Utbildningsdepartements, som säger att svensk skola är så perfekt och fullständigt objektiv att inte tillstånd för hemundervisning behövs, eller en mer rimlig hållning som säger uppfattningen om verkligheten alltid är subjektiv och att hemundervisning förvisso är en alternativ pedagogisk filosofi som skola aldrig kan erbjuda.

Hur ska en kommuns politiska nämnd ställa sig till en ansökan om hemundervisning? Vill man positionera sin kommun såsom att följa mänskliga rättigheter är det enkelt. Europakonventionen är ett i högsta grad synnerligt skäl, och fler andra människorättskonventioner säger samma sak, se Berlindeklarationen. Finns inget som starkt talar emot så ge tillstånd och gör det så lätt för familjen som möjligt. Erbjud till exempel böcker om de vill det. Kräv inte att barnen följer exakt samma mönster som barnen i skolan följer. Hemundervisning fungerar på ett annat sätt, men uppnår typiskt sett minst lika bra resultat, både akademiskt och socialt. Uppföljning kan ske på många olika sätt. Till exempel kan barnen visa några av de projekt de jobbat med i en s k portfolio. Det räcker om det sker någon eller ett par gånger per år.

Det går alltså att med fullständigt gott samvete ge tillstånd för hemundervisning under insyn från ansvarig skola. Mänskliga rättigheter är ett synnerligt skäl.

Fler familjer som flyttar utomlands

Det är inte alla familjer som vill kämpa mot kommuner och myndigheter. Istället flyttar de utomlands. Cecilia Forss (m) i Uppsala tycker vi ska vara tacksamma att vi lever i ett land som vi kan lämna om vi inte är ”tillfreds med lagstiftningen.”

Vi i Rohus tycker det är anmärkningsvärt att politiker uttrycker sig på det viset. Ska inte Sverige vara ett land som låter familjer avgöra vilken utbildning är bäst för deras barn? Det är inte värdigt ett land som kallar sig fritt.

Ibland får vi mejl från familjer som berättar att de flyttat utomlands. Det finns nämligen ingen som registrerar hemundervisare i Sverige – på gott och ont. I Storbritannien kämpade hemundervisare nyligen mot registrering, eftersom de såg det som ett intrång i deras privatliv, och som ett första steg mot fler kontroller av deras liv. De vann.

Någonstans borde det dock skrivas – så vi skriver det här. Alldeles nyss har ytterligare en familj lämnat Sverige i exil för att hemundervisa sina två barn.

Hemundervisning bör inte ses som en sista utväg

Rohus får regelbundet mejl från föräldrar som funderar på om hemundervisning skulle kunna lösa problemen deras barn har i skolan. Tyvärr motarbetas de alltför ofta från skolpersonal, som ser hemundervisning som en sista utväg.

Det är beklagligt. Om föräldrarna är intresserade av hemundervisning, bör de omedelbart stöttas i detta. Socialisering – dvs att barnen blir fungerande vuxna som kan samspela med andra på ett acceptabelt sätt – är något som skolan faktiskt inte gör särskilt bra. Detta att bli mogen, är något som måste utvecklas i samspel med andra mogna individer, inte med en hel skolklass med lika omogna individer. Därför bör frågan om socialisering inte användas som ett argument för att tvinga barn till skolan.

Hemundervisning bör inte ses som något som inte bör ske utom i undantagsfall. Det är föräldrarnas rätt enligt en mängd internationella förbund och konventioner att välja den utbildning som ges åt deras barn. Detta inkluderar hemundervisning, som är ett fullgott alternativ till skolgång, när föräldrarna är engagerade och intresserade. Därför bör skolpersonal som har funderingar hellre sätta sig in i  hur föräldrarna tänkt, och se hur de bäst kan stötta familjen som funderar på om hemundervisning kan vara det som löser barnets problem i skolan.

Hemundervisade barn förs bort av tysk polis

The New American rapporterar om familjen Wunderlich, vars fyra barn fördes bort av tysk polis i förra veckan. I samband med att de för snart ett år sedan fråntogs den formella vårdnaden om barnen, togs deras pass ifrån dem så att de inte kunde fly landet.

Rohus tar avstånd från Tysklands stenhårda linje, som förbjuder hemundervisning, gör föräldrarna till kriminella, och tar vårdnaden om barnen från föräldrarna enbart på grund av deras önskan att själva undervisa dem.

Det är på tiden att Tyskland tänker om. Deras lag är från 1938, när det var populärt att alla skulle vara eniga i sitt tänk. Alla skulle dyrka sin ledare. Det var inte lämpligt att föräldrarna lärde sina barn något annat. Det är skrämmande att läsa domaren Koenigs rättfärdigande av deras användande av 20 st socialarbetare, polis, och specialagenter – även med våld – för att föra bort barnen. De visste att barnen hade tagit efter föräldrarnas åsikter, och inget samarbete var att vänta. De hade tänkt bryta ner dörren om inte föräldrarna släppt in dem.

Tydligen har Tyskland bara skenet av att ha gått vidare i frågan om undervisning av barnen. Det är fortfarande staten som bestämmer vad barnen ska lära sig. Vem som innehar makten har ändrats, men det är fortfarande inte föräldrarna.

Välkomna till nya rohus-bloggen!

Vi har börjat en ny blogg! Här kommer vi skriva om saker som berör hemundervisning, särskilt i Sverige. Rohus enar människor som tycker att det är föräldrarnas rätt att välja den utbildning som ges åt deras barn, oavsett ideologisk eller religiös övertygelse. Rohus tar inte ställning till frågor som inte direkt berör denna grund. Rohus bildades sommaren 2008 i Ramsele när den nya skollagen började arbetas, och det blev tydligt att rätten att hemundervisa skulle hotas med de nya ordalydelserna. Sedan den nya skollagen trädde i kraft har ett tiotal familjer gått i exil utomlands, de flesta till grannländer som tillåter hemundervisning.

Rohus får regelbundet mejl från familjer som önskar hemundervisa sina barn i Sverige. Tyvärr är det i dagsläget svårt att vara optimistisk för möjligheten att få rätt till detta. Istället råder vi familjer att antingen flytta utomlands eller arbeta ut något med sin lokala skola såsom ”anpassad studiegång” eller liknande.

Rohus hoppas naturligtvis att beslutsfattare i Sverige kommer att ändra sig och göra det lättare för familjer att möta sina barns behov på de sätt de finner bäst. En del av dem kommer att vilja hemundervisa, världens snabbast växande studieform, som visar på mycket framgångsrika resultat där det är möjligt att studera utfall (där det finns tillräckligt många att göra dem statistiskt säkerställda).

Sveriges restriktiva hållning är baserad på fördomar och rädsla. Rohus hoppas sprida kunskap så att dessa fördomar och rädslor kommer på skam, och att ljuset åter kan bryta fram för alla familjer som flytt landet när de blivit trakasserade av sina hemkommuner. Och för alla de familjer som dagligen får upp ögonen för att de faktiskt kan undervisa sina egna barn.